900 km på 30 dagar – Emily sprang för att göra skillnad

I juli antog 26-åriga Emily Corneliussen en utmaning som få skulle våga drömma om: att springa 900 km på 30 dagar – motsvarande avståndet mellan Skagen och Amsterdam.

Varje dag sprang hon 30 km för att samla in pengar till Make-A-Wish Danmark, en välgörenhetsorganisation som ligger henne varmt om hjärtat.

Som tonåring fick Emily själv en önskan uppfylld av stiftelsen, och med Project 900 ville hon ge något tillbaka och förhoppningsvis inspirera andra att se möjligheterna – precis som Make-A-Wish gjorde för henne.

Med Project 900 har Emily redan samlat in över 7 000 pund till Make-A-Wish – men resan är inte över ännu. Insamlingen pågår till den 14 januari 2026, så du kan fortfarande bidra till att göra skillnad: projekt900.dk

Vad sprang du för – och vad betyder löpning för dig personligen?

Att göra något större med löpning

Projekt 900 är i grunden ett välgörenhetslopp för Make-A-Wish. När jag bestämde mig för att ta steget i april 2024 var det främst för att jag hade återfått förmågan att springa och ville använda den till något större. Samtidigt hade jag i många år drömt om att kunna ge tillbaka till Make-A-Wish, så det kändes som en självklar möjlighet att kombinera de två sakerna.

Att hitta mig själv igen – genom löpning

När jag var 13 år fick jag diagnosen Crohns sjukdom och plötsligt var jag tvungen att ge upp många saker. Framför allt fick jag sluta med att vara aktiv och idrotta eftersom jag fick magont varje gång jag sprang. Att kunna springa igen betyder därför mycket för mig. Under många år kände jag mig inte riktigt som mig själv, men nu har jag återfått en liten del av det jag förlorade. När jag springer känner jag mig lite mer hel – lite mer som mig själv.

Springa för dem som behöver hopp

Att springa för Make-A-Wish har gjort de svåra dagarna lättare. Jag tror att man, oavsett vad, behöver en stark anledning bakom sina utmaningar, särskilt när man ger sig in på något som vid första anblicken kan verka omöjligt. För vissa människor kanske det räcker att göra det för sig själva, men för mig har det alltid handlat om mer än så. Jag tillät mig aldrig att tvivla, för jag visste att jag inte kunde svika de barn som skulle få sina önskningar uppfyllda tack vare Project 900.

Hur uppstod idén till Projekt 900?

En dag i april satt jag i mitt studentrum och kände mig tom inombords, även om allt såg bra ut på ytan. Jag hade kommit in på DTU, något jag drömt om sedan jag var liten, men som jag var tvungen att ge upp efter gymnasiet eftersom jag var för sjuk för att studera vid den tiden. Nu hade jag börjat springa igen och hade just sprungit mina första 15 km. Jag mådde faktiskt bättre än jag hade gjort på många år, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag måste göra något mer.

En spontan idé, ett stort mål

Idén att springa för Make-A-Wish kom nästan helt av sig själv. Jag kollade upp avståndet från Skagen till Köpenhamn på Google Maps, som visade 800-något kilometer, så jag rundade upp det till 900 för att ge mig själv lite extra att jobba med. De 30 dagarna kom till eftersom jag ville visa hur det känns att leva med en kronisk sjukdom: att vakna varje dag till samma kamp, utan någon möjlighet att komma runt det. Det är inte bara några dagar och sedan är det över, det är oändligt. Jag vet att 30 dagar inte är för evigt, men för mig kändes det både enormt och omöjligt när jag kom på idén.

Så på bara 10 minuter föddes Projekt 900. Jag skrev ett meddelande till min kusin om idén och skickade sedan ett e-postmeddelande till Make-A-Wish för att presentera den.

Hur tränade du inför 900 km-loppet?

En tuff start

Jag började med att träna på egen hand, men ärligt talat gick det utför redan från början. Jag pressade mig själv för hårt, sprang för mycket, för ostrukturerat och med alldeles för hög intensitet. Resultatet blev att mina ben gjorde så ont i slutet av augusti att jag inte ens kunde springa tre kilometer. Det var svårt att inse att jag behövde hjälp, men när jag fick en löptränare och fysioterapeut, Emil från Løberlab, förändrades allt.

Vändpunkten

Från september till december byggde vi upp långsamt, bara löpning i zon 2 och många gångpauser. Det kändes svårt eftersom jag inte såg några större framsteg, men i slutet av december sprang jag mitt första halvmaraton. Och då hände något: nästan över en natt började allt ge resultat. I januari var promenadpauserna borta sedan länge och jag sprang mitt första hela lopp med en genomsnittlig puls på 142, och jag visste att det började se ljusare ut.

Upp till 900 km.

Från januari till juli byggde jag långsamt men säkert upp till 70 km per vecka utan några skador. Min bästa vecka slutade på 100 km fördelat på sex dagar, och det kändes fantastiskt, inga skador, bara redo för Projekt 900. Naturligtvis har det funnits dagar när sjukdom har satt mig ur spel eller mindre skador har besvärat mig, men totalt sett har jag bara missat ett fåtal träningspass. Jag hade inte kunnat göra det utan Emil – han lyckades pressa mig till gränsen, men aldrig över den.

Hur mycket styrketräning ingick i programmet?

Jag började med tre styrketräningspass i veckan, men när jag överskred 50 km i veckans volym minskade jag det till två. Jag arbetar själv som personlig tränare och älskar styrketräning, så det var svårt att känna hur min styrka försvann längs vägen. I slutändan hade jag inte energi till mycket annat än att fokusera på löpningen, så det viktigaste var att göra mina förebyggande övningar för knän, vader och smalben.

Hur hanterade du smärta och utmattning under resans gång?

Det har definitivt varit svårt, särskilt när målet kändes oändligt långt borta eftersom jag antingen hade ont i benen eller var för utmattad för att göra någonting. Men jag tvivlade aldrig på att jag skulle klara det. Mina dåliga dagar nu är ingenting jämfört med mina dåliga dagar för 5–10 år sedan. Det är kanske en av de få fördelarna med att vara kroniskt sjuk... man får ett helt annat perspektiv på vardagens utmaningar.

Hur optimerade du din återhämtning?

Ärligt talat optimerade jag den inte särskilt mycket, främst för att jag inte hade energi till det. Jag åt inte alltid optimalt, jag stretchte inte, jag gjorde inga rörlighetsövningar och jag följde inte de klassiska rutinerna. Det viktigaste för mig var att prioritera sömnen och se till att få minst åtta timmar varje natt. Dessutom använde jag ofta motionscykeln för att ge benen en paus från löpningen.

Vad åt och drack du före, under och efter löpningen?

Innan mina träningspass åt jag ofta yoghurtrullar med jordnötssmör och sirap. När jag sprang mitt första halvmaraton i december började jag använda gel under loppet, men under Project 900 slutade jag nästan helt med det. Efter träningen handlade det mest om att få i mig något snabbt och enkelt – helst med elektrolyter och lite mat, vad det än var.

Under själva projektet var jag dock tvungen att ändra min strategi helt. Jag började dagen med en skål Cheerios ungefär en timme före loppet. Under loppet tog jag flera korta pauser, där jag åt vingummi och kex för att hålla energin uppe. Efter loppet åt jag vad jag kunde få i mig, oftast rostat bröd med kyckling- eller tonfisksallad.

Tänkte du på kaloriintag och kaloriförbränning?

Lite grann i bakhuvudet, jag vet ungefär hur mycket jag behöver och hur mycket protein jag behöver konsumera. Men i praktiken hjälper planer mig inte mycket eftersom min mage är extremt oförutsägbar. Därför handlade det mest om att äta vad jag kunde, när jag kunde, utan att må illa.

Jag höll min vikt förvånansvärt stabil under hela loppet, och jag tror att jag kan tacka vingummier och läsk för det.

Hur bodde du under resan – och vem hjälpte dig?

Jag fick en husbil sponsrad, som jag bodde i under hela resan, och min mamma och min flickvän följde med som mitt supportteam. Så på många sätt kändes det som en lång campingresa. Jag tyckte faktiskt att det var riktigt trevligt, men jag tror att de tröttnade lite på det i slutet.

Det viktigaste jag tar med mig är hur mycket enklare allt blir när man har rätt människor bakom sig. Jag hade aldrig kunnat göra det utan dem, och utan Emil eller mina andra sponsorer.

Vilken utrustning använde du under de 900 km?

Jag sprang bara i liiteGuard-kläder: GLU-TECH SHORT TIGHTS, ULTRALIGHT SOCKS och GROUND-TECH T-SHIRT. Det var otroligt viktigt för mig att springa i liiteGuard – även om jag inte hade haft turen att få det sponsrat. När jag fick mitt första par riktiga löpartights i födelsedagspresent 2023 var de från liiteGuard, och sedan dess har det varit mitt favoritmärke.

Allt passade perfekt. Jag rekommenderar starkt ULTRALIGHT SOCKS! Jag fick inte en enda blåsa under hela resan. Enligt min mening är GLU-TECH SHORT TIGHTS de perfekta shortsen, och GROUND-TECH T-SHIRT fungerade utmärkt på sommardagar.

Vad hoppas du att andra tar med sig från din historia?

Vilket råd vill du ge till dem som överväger att kasta sig ut i något liknande?

Jag skulle säga: kör bara! Vi kan så mycket mer än vi själva tror. Man hittar inte sina verkliga gränser förrän man vågar satsa på det som känns omöjligt. Du får aldrig veta hur långt du kan simma om du hela tiden kan sparka ifrån mot botten.

Men jag vill också säga att om man kastar sig ut i något stort och skrämmande, så är det en enorm hjälp att ha ett starkt fundament, ett ”varför”. Något viktigt att falla tillbaka på, som kan bära en genom även de tuffaste dagarna. Det är kanske inte ett absolut måste, men det gör hela skillnaden i världen.

Vad väntar härnäst för dig? Och skulle du kunna tänka dig att göra något liknande igen?

Det är en riktigt bra fråga! Sedan jag kom hem har jag lekt med tanken på både ultralöpning, Ironman och nya personliga rekord på halvmaraton. Just nu har jag dock fullt fokus på kost och styrketräning; jag vill bli stark igen och hitta balansen mellan styrka och kondition. Det kräver en hel del mat om jag samtidigt ska kunna prestera på topp överallt.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att kasta mig ut i något ”skrämmande omöjligt” igen. Projekt 900 har öppnat många dörrar för mig, både personligt och professionellt, och jag är inte alls redo att stänga dem än.